Oshikuro!

Min telefon fungerar än så länge helt smärtfritt, eller vad man nu ska säga. Det enda kruxet är att jag vet hur man sätter på musikspelaren, men inte hur man stänger av den... Men, det spelar egentligen ingen roll, för hörlurarna är alldeles för stora för mina öron. De måste ha designats för en jättes gigantiska snäckor...

Jag har inte pratat ordentliget med J, än. Jag vill inte tränga mig på. Löjligt, kan tyckas, men jag vet liksom inte vad jag ska säga. Det skulle säkert räcka att låta henne prata, men hon verkar inte vara riktigt redo än.
Och det förstår jag.
Sex år. Eller är det sju? Jag och herr R är såklart i chock, och förstår knappt hur livet ska gå vidare. Visserligen klarade han sig ur ett helvetes förhållande, men det var mest värst innan. Och det närmaste jag har kommit vad de antagligen genomlever nu är när B krossade mitt hjärta till små små pepparkakesmulor. Det var fruktansvärt att skiljas från R också, men vi var så unga, och visste att livet ju skulle gå vidare vad vi än ville.
Vad ska första ordet bli? Vad finns det för trösteord mot sådant?

Fröken A har som vanligt hjärteproblem, hon också! Men mycket mer...delikata sådana. Två män, alldeles efter varandra i alfabetet, slåss om hennes gunst. Mycket klurigt och såklart mycket intressant för en kvinna (!) i ett mycket mysigt men kanske lite...ostormigt förhållande.

Men min C är ändå det finaste jag äger och har.
Han tävlade med lilla Elsa, som ju alltså får ha sitt namn kvar här, som kanske var den som gjorde sig bäst på kort under kvällen som gick.

   

(Fy vad söt. Att kvaliten är dålig är ju i alla fall inte hennes fel.)


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0